Thanatomorphose

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 

Body Horror har bokstavligen varit svunnen i mången år, trots som hastigast David Cronenberg's försök att återkoppla senare filmer med rötter från Shivers, Scanners, Rabid och Crash. Efterhand som åren gått och David Cronenberg, liksom hans japanska motsvarighet Shinya Tsukamoto (Tetsuo - The Iron Man) har gått vidare, har andra regissörer försökt revolutionera genren igen.

Thanatomorphose är den kanadensiska regissören Éric Falardeau's debutfilm och handlar om en ung och vacker kvinna som bokstavligen faller isär. Den uppenbarligen anmärkningsvärt icke uttrycksfulla kvinnan lever i ett destruktivt förhållande, både fysiskt och känslomässigt, som långsamt pressar bort hennes liv. En dag vaknar hon upp med mystiska blåmärken och hudutslag som sprider sig över kroppen - hon ruttnar medan hon fortfarande lever.

Det här är en väldigt trevlig start på en ny era av body horror och påminner oss om den hallucinogena fotografin Gaspar Noé använder sig utav i sina verk. Efter att ruset har lagt sig och titelbilden rullar förbi, fortsätter fotot till en mer standardnivå och följer protagonistens samspel med sin one-night-stand.

Med resten av filmen i medvetandet känns hela scenariot inspirerat av den tyska författaren Franz Kafka och hans korta roman 'Die Verwandlung' (1915). Det som händer är att kvinnans kropp börjar förfalla, brytas isär och ruttna. Det börjar med att hennes naglar ramlar bort, hon får blod i urinen och hudutslaget börjar likna Stephen Johnson-syndrom, vilket man kan få om du äter Lamictal. Dessa hudutslag uppstår efter att kvinnan äter medicin två eller tre gånger i enskilda scener och i kombination med sitt lösaktiga sexliv kan hon möjligtvis vara bipolär och inta Lamictal. Huvudpersonens solvens kan, liksom orsaka ångest och elände, vara en allegori om sexuellt överförda sjukdomar och särskilt AIDS. Förutom symptomen på kvinnans hud och kropp ser detta lika typiskt ut som en person med svåra abstinenssymtom.

Förutom detta inkluderar filmen också spår av stop-motion vilka liknar Jan Svankmajer's magiska filmer. Den är väldigt fin i sitt foto och stämningen är tät och tung - Benoît Lemire lyckas verkligen fånga lukten av ruttet kött, den hänger bokstavligen i luften. Den ger också en väldigt suggerativ känsla och man försvinner enkelt in i filmen efter en kort stund och det är mer än ett gott tecken.

Thanatomorphose är fräsch i sitt nyskott, särskilt när Kanada fortsätter att leverera fantastiska filmer. Detta är ett bevis på att body horror fick en ny start och förmodligen det bästa försöket sedan Cronenbergs 'Crash' från 1996.

Regi: Éric Falardeau Manus: Éric Falardeau Datum: 2012 Land: Kanada Speltid: 100 minuter Genrer: Skräck Format: DVD Bolag: NjutaFilms